Idioterna upplever En helt god kvinna

Jajamänsan! Utrustad med biljetter till en provföreställning gav jag mig iväg till stadsteatern i sällskap med ett frivilligt offer. Vi skulle egentligen ha suttit i raden längst fram och varit föremål för skådespelarnas improvisationsförmåga men vi hamnade ett par rader upp i mitten.

Vi kom in i stora salen och fick till vår överraskning se att publiken skulle sitta på en läktare på scenen. Regissören Carolina Frände stod med mikrofon i hand och intervjuade förbipasserande åskådare. Det var en avslappnad men samtidigt förväntansfull atmosfär.

Ridån gick ner och skådespelarna och regissören stod ute bland de vanliga sittplatserna i salongen och vinkade till oss. Sedan drog en kavalkad igång vars like jag aldrig beskådat.

Det handlade om regissören själv, hennes liv, hennes (inre?) kaos, hennes relationer eller brist på sådana. Om kvinnan hon är, om kvinnan hon kanske borde vara – om alla kvinnor och kärlek och längtan och frustration.

Ibland var det kaos på scen med samtliga skådespelare inne i diverse karaktärer. Superwoman kunde vara på scen samtidigt som en stum gestalt föreställande teaterrecensenten Leif Zern. Alva Myrdal passerade liksom en buktalardocka som var avatar för regissören. En cykel, en trio valkyrior, kärlekspar i soffor, och skådespelarna som framförde sina självupplevda erfarenheter av kärleken.

Det liknade ingenting jag tidigare sett. Ibland visste man inte alls vad som pågick. Ibland höll man på att skratta ihjäl sig. Men genom det hela gick ett stråk av hjärtskärande ångest, som varje människa med ett hjärta kan känna igen sig i.

På det hela var det en mycket upplyftande teaterupplevelse – nytt och fräscht och det roligaste jag sett på Göteborgs stadsteater! Det ska bli mycket spännande att se vad Carolina Frände kommer göra i framtiden.

En helt god kvinna är definitivt att rekommendera!

/Jennie

Idioterna går på finteater – Harper Regan

I egenskap av provpublik gick ett par av Idioterna på en repetition av Göteborgs Stadsteater uppsättning av Harper Regan – skriven av den samtida brittiske dramatikern Simon Stephens.

Pjäsen handlar om en medelålders kvinna som inte får ledigt från jobbet för att besöka sin döende far. Hon kommer inte överens med sin tonårsdotter och något emotionellt ligger och skaver mellan henne och maken. Harper bestämmer sig för att åka iväg och besöka sin pappa trots stundande arbetslöshet som direkt konsekvens av detta och familjens protester, men hinner inte fram i tid. Upprörd över att fadern hann att dö och den i övrigt jobbiga tillvaron beslutar sig Harper för att göra uppror – vilket leder till att familjehemligheter avslöjas och konflikter blossar upp.

Så, hur var då denna teaterupplevelse? Tja, det bästa var att vi hade gratisbiljetter. För mig kändes det som om pjäsen i stort var en upprepning av klicheer: tråkigt jobb, jobbig chef, strulig relation med dottern, lika strulig relation med modern, tuktade drömmar, tråkig förort………Men, det är möjligt att jag missade en storslagen tematik, ett sällsamt djup eller någon genialisk sammanflätning av idé, ton och text (internet och porr, man gör om samma misstag som ens mor gjorde).

För mig var det mest intressanta (och roliga) Eric Ericssons gestaltning av ett skumt drägg som Harper möter i en bar. Kanske den karaktären också var en stereotyp men dialogen och skådespelet fick en energiinjektion. I övrigt tyckte jag skådespelet var lite…skevt…emellanåt. Jag kan inte sätta fingret på det men något var det som störde mig – motrepliker som föll utan att karaktären tycktes ha reagerat på vad motspelaren sa, ord på ord på ord, sen gigantiskt känsloutbrott och sedan ord på ord på ord.

Mycket av dramatiken tycktes också gå ut på att få reda på vad karaktärerna egentligen hade pratat om i scenen innan eller vad det var som pågick just nu ”vem är den där mannen hon har den där märkliga konversationen med? Jaha!” ”jaså, hon och maken grälade i förra akten på grund av…” det var för mig ointressant eftersom det inte tycktes leda till någon fördjupning. Det var mest av allt irriterande

Så, kan jag rekommendera den? Nej, jag har sett betydligt mer intressanta och engagerande pjäser framförda av ”amatörer”. Hade jag betalat 220 kr som ordinarie pris är hade jag varit riktigt upprörd. Håller tummarna för att Stadsteatern lyckas bättre med ”En helt god kvinna” som får besök av oss nästa vecka.

Jennie

Den mer akademiska sidan av Idioterna

Eftersom medlemmar av gruppen har blivit fullt upptagna av studier och jobb har vi blivit tvungna att lägga projektet Alvit på is. Detta är enormt frustrerande eftersom vi jobbat så länge med pjäsen. Men om inte alla kan eller vill så är det svårt att fortsätta.

Däremot så har en kärntrupp bestående av Alvit, Bothvild, Drottningen och drottningens Tärna fortsatt att troget träffas, dock med en något mer akademisk ‘approach’. Vi har sett den kanadensiska dramakomedin ”Slings and Arrows” som handlar om en teatergrupps vedermödor att sätta upp Hamlet (den uppmärksamme noterar att ‘slings and arrows’ är taget ur en av Hamlets monologer – tror den brukar översättas till svenska i något med stil ‘ödets nyck och kast’.

Vi rekommenderar den varmt! Innehåller bl.a en galen regissör (lågoddsare javisst), en död regissör, en maktgalen administratör, en divig medelålders manslukande skådespelerska och en förrymd ödla.

Förra veckan såg vi också en inspelning av ”the Reduced Shakespeare Company” som framförde Shakespeares samtliga pjäser. Ensemblen bestod av endast tre skådespelare som måste ha haft kondition matchande Gunde Svan i hans glansdagar. Personligen höll jag på att skratta ihjäl mig – och ju mer man vet om Shakespeares verk desto roligare är det. Skynda att ladda ner innan Ipred-lagen börjar gälla!

Annars är undertecknad igång med att skriva kortfilmsmanus som blir De Leende Idioternas nästa projekt.

Så håll er uppdaterade!

Alvit/Jennie

Teaterlek under sportlovet

Kulturföreningen Bob, i vars galleria vi har repat, frågade oss om vi under sportlovet ville hålla i teaterlek för 6-12 åringar vilket vi glatt tackade ja till.

Ett ambitiöst schema utformades med flera alternativa planer. Vad gör vi om det bara kommer två stycken – säg en sjuåring och en tolvåring? Vad gör vi om det kommer 35 barn? Vad gör vi om vi utsätts för myteri, barnen binder oss och slår oss med pinnar? På grund av den stora skillnaden i ålder hittade vi flera olika övningar och var beredda på att dela in barnen i grupper.

Nu behövdes inte det eftersom det klockan 13:00 myllrade in en grupp på 10 stycken 6-åringar som genast fyllde upp galleriet med sin energi och leklust. Planer på eventuella dramaövingar kastades genast överbord och siktet ställdes in på teaterlek.

Detta blev mycket lyckat men att ha sådana aktiviteter i ett konstgalleri innebär vissa utmaningar. Ett och annat konstverk räddades i sista stund av en vuxen hand

Men skoj var det – både för barnen och oss! Förhoppningsvis en återkommande tradition under loven.

Ren konst

Vi har bytt replokal och huserar numera i ett galleri vid Rymdtorget. Fördelen med denna lokal är att vi faktiskt kan komma in (jippi!) utan att bryta kroppsdelar, sätta igång larm etc. Nackdelen är de STORA fönstren ut mot civilisationen där vilken enskild medborgare som helst kan iaktta alla våra bravader. Inget större fel i det och på sätt och vis är det bra reklam för oss, men vissa element (läs prepubertala pojkspolingar) tycker det är fantastiskt kul att banka på fönstren och försöker göra allt för att dra till sig vår uppmärksamhet. Eftersom vi är vuxna (hmm…) så bryr vi oss inte om dem och låter dom banka sig trötta, men de är grymt störande.

I övrigt rullar det på bra med repen när folk inte är sjuka, arbetar, pluggar för tentor eller håller på med annat trams. Vår affisch är klar – regissören har svettats blod över den – och vi lever med stolthet upp till vårt namn

Dock var det en dipp i måndags då endast tre av oss kunde komma på repet. Efter snabb överläggning beslöts att dra hem till regissören och Alvits lägenhet för intagande av te och fortsatt rep där. Te-drickandet gick bra. När vi skulle dra igenom Alvit och prinsessans repliker i akt tre förflyttade vi oss till vardagsrummet – men där rådde mörker och stillhet eftersom samtliga glödlampor i taklampan gått. Drottningen är längst av oss så hon gjorde ett tappert försök att skruva ner lampan. Det gick bra, ända tills lampan lossnade och störtade ner på drottningens huvud – gick i bitar – föll ner på bordet och golvet och splittrades i ännu fler bitar.

Det blev lite blod, glas och plåster. Men alla överlevde – det måste ses som något positivt.

Vi slickade såren och körde på – vi är trots allt konstnärer….typ.

Affisch!

Fotosession

Vi har tagit foton till vår affisch.

Såhär ska Alvit inte se ut på affischen.

Utelåst

Vi gick bort till vår replokal för första gången efter sommaren. En del av oss besinnade, smådeppade och hostande i sviterna efter höstförkylningen, en del skuttande och på otäckt bra humör för att man jobbat in en bonus på jobbet.

Väl på plats efter de vanliga förolämpande hälsningsfraserna (ja, det råder en stundtals rå men alltid lika hjärtlig stämning bland oss – jag menar, egentligen älskar vi varandra….jo, de gör vi….okej då, försöker…det är lite av en utmaning ibland) så konstaterade vi att dörren var låst. Låst bortom alla nycklar. Stängd. Vi kunde INTE komma in.

Drottningen försökte, regissören försökte, Vaulund prövade, Elfinn likaså. Jag betraktade det hela från lite avstånd och drog slutsatsen att sannolikheten för att jag skulle få upp dörren inte var motivation nog för att jag ens skulle resa på mig och ge mig i kast med denna Morias port.

Drottningen försökte ringa de ansvariga för lokalen medan resten dryftade kreativa förslag hur vi skulle komma in utan att sätta igång alarmet. Att försöka klämma in kungen genom det lilla fönstret (40×40 cm) bredvid dörren var mest populärt. Kungen påpekade att det var en fönsterruta i vägen. Gnällpelle.

Det slutade med att vi fick repa på den lilla verandan. Under repet förekom misshandel, oprovocerat våld och personangrepp, kast av lite vaselinburk, akrobatik, brytning av nagel under någon regelvidrig fribrottning (min nagel – aj vad ont det gjorde) och allmän förvirring över var dörrarna egentligen skulle vara som karaktärerna gjorde entré och exit från. Nej, det fanns inga dörrar för ja, vi var på en veranda. Om folk hade läst vad det egentligen stod i manus kanske man kunde ha undgått problematiken eftersom en hel del gjorde exit när de inte skulle….

Med andra ord, det var en riktigt rolig teaterträff! Innan vi skildes diskuterade vi Kulturnatten, kom och se oss köra teaterimpro i Bergsjön den 10 oktober!, och årsmötet som blivit flyttat till den 11 oktober.

När vi sedan skulle åka hem påstod regissören att 7 personer inte fick plats i Kerstins bil, trots att Kungen och Elfinn ivrigt och ihärdigt sagt att de kunde ligga i bakluckan tillsammans (de hade trots allt en burk vaselin). Så jag fick trampa hemåt i Bergsjönatten med denna muntra duo. Helt okej

Läderkiltar och skönsång

Det var en trevlig och uppsluppen stämning när vi träffades hemma hos Drottningen för att träna sång tillsammans med vår personliga coach Sari.

Moi hade haft det dåliga omdömet att på väg hem från jobbet köpa en Risifrutti på Pressbyrån till mellanmål. Jag blev snabbt och brutalt påmind varför jag inte köpt något på Pressbyrån senaste halvåret, 14 kr för en liten Risifrutti! Så går det när man är van vid Lidl priser – marknadskrafterna springer ikapp och biter till en i häcken när man minst anar det.

Så hemma hos Anna tiggde jag mig en kopp te och roade mig med att trakassera mina teatervänner med jobb-anekdoter. Som den dag jag släntrat in på kontoret, kastat en blick upp på monitorn som visade inspelningen i studion och, till min stora överraskning och nöje, sett fem halvnakna supervältränade unga män med inoljade kroppar stå och se snygga ut. Det hade lyft hela min dag! (jobb = manusredaktionen Andra Avenyn)

Från halvnakna inoljade män var inte steget långt till att kommentera Pierres klädsel för dagen, kilt, och vad som fanns alternativt inte fanns under den. Kungen gjorde ett par handfasta tappra försök under kvällen att ta reda på det men lyckades(?) inte.

Sari och Sofie tröttnade nog lite på oss emellanåt men vi hade ju så skoj! Och vi fick mycket sångträning gjord. En del sessioner kommer troligtvis läggas upp på bloggen. Bäst att poängtera att vi fortfarande tränar och detta är inte slutresultatet.

Vi fick också lära oss en….drastisk….koncentrationsövning. Alla stod i en ring, en fick gå ner på alla fyra och vara ‘katt’. Denne skulle sedan i tur och ordning stryka sig mot de andras ben och säga ”mjau” utan att visa tänderna. Den som fick sina ben strukna av katten skulle klappa den och säga ”så ja, arma lilla katten” också utan att visa tänderna. Det lät alltså ”så ja, ajma lillla kaatten” medan de andra skulle vara knäpptysta. Inget fniss, inget skratt, och med Sofies förmaning ”i somras gjorde jag det här med 20 st 14-åringar och de klarade det”. Vi klarade det också, i alla fall på andra försöket, men varför var just jag tvungen att vara katt? 

Nästa vecka kör vi kick-start och tränar både måndag och tisdag, likadant veckan efter. Årsmöte har blivit spikat till den 19 september med efterföljande fest!

Alvit/ Jennie

Akrobatik på ”låg” nivå.

Ack och ve vad vår blogg har blivit lidande under sommaren!

Detta som en kombination av att vi varit utspridda på olika platser i Svea rike och inte haft enhetliga repetitioner, att min blodsockernivå för det mesta befunnit sig i ankelnivå efter träningarna och MAT inte blogg varit prioritet nummer ett, samt att de gånger vi har repat och avslutat i skälig tid har vi rundat av kvällen med att se på Morden i Midsomer.

Men trots att bloggen blivit eftersatt har inte vårt teatersällskap blivit det – åh nej! I sommar har vi bland annat ägnat oss åt akrobatik, till stor lycka för oss och nöje för våra grannar som via balkongplats iakttagit våra övningar ute på gräsmattan. Bygga pyramider, träna balans, försöka falla snyggt. Alltid en boost när man lär sig nya saker och inser att man kan utvecklas.  Vi befinner oss inte i nivå med akrobaterna på Monaco-cirkusen men va f-n….om någon vecka eller så..

Ännu skojigare är det att vi fått nya medlemmar till vår grupp! Sara, Amanda, Pierre och Anna. The more, the merrier!

För övrigt börjar det bli dags att styra upp ett årsmöte för föreningen. Jag och Drottningen diskuterade det igår. Bäst blir om vi avslutar årsmötet med en le grande teaterfest och kör improvisation games hela natten mellan mat och dricka! Har aldrig sett fram emot ett årsmöte tidigare